[Den här bloggen innehåller utdrag ur en intervju med Dr. F.S. av Fred Branfman, politisk aktivist och författare till Röster från Jarslätten ]

Del I:

Fred Branfman: I vår kultur är idén om att vara sårbar förknippad med att vara rädd, orolig och svag. Till exempel tenderar politiker och företagsledare att projicera en känsla av osårbarhet. Däremot är en av dina centrala idéer att sårbarhet är ett adaptivt och önskvärt tillstånd att leva i. Jag hade aldrig tänkt på det så förut. Vad exakt menar du med ordet 'sårbar'?

Robert Firestone: Det är en komplicerad fråga, men ser vi på det existentiellt har vi bara ett liv att leva. Den väsentliga idén är att leva det så fullständigt som möjligt, att uppleva alla dina känslor, alla dina uppfattningar, alla dina tankar, alla dina idéer. Men när vi är skadade, blockerar vi mycket av vår potential att inse fullheten av vår existens. Tidigt i livet bygger vi försvar mot interpersonell smärta, separationsångest och existentiella rädslor. Ändå är själva de försvar som en gång skyddade oss som barn och var lämpliga för vår överlevnad känslomässigt inte längre lämpliga och de begränsar vår livserfarenhet som vuxna.

Så när vi pratar om att vara sårbara talar vi om att leva utan försvar, eller med minimalt försvar, det vill säga att ta en chans, gå efter allt vi tror på, allt vi önskar. Att leva hela vår existens och ta våra liv på allvar.

FB: Men jag har hört många säga:  'När jag är helt vid liv, klättrar jag i berg, jag flyger flygplan och jag känner mig osårbar.'

RF: När jag pratar om att vara sårbar, talar jag om att vara levande i anden snarare än att bli avtrubbad eller skadad i den andan av psykologiska försvar. Ett lustigt sätt att uttrycka det är att du måste vara en soss, en dåre. När du tänker på döden är oddsen sämre än i Vegas. Oddsen är helt emot dig och ändå måste du välja livet inför det alternativet. På sätt och vis måste du vara en idiot för att investera i livet, för du investerar i något du inte kan behålla.

Så vad jag rekommenderar är att du är dåren; att du chansar på livet, att du investerar fullt ut i människor, att du investerar ditt förtroende för andra människor. Du lever enligt filosofin att 'det är bättre att älska och förlora än att aldrig älska alls.' Paradoxalt nog är det mer adaptivt att leva med den filosofin.

Först och främst, genom att leva ett öppet, ärligt liv och ta chanser, är det mer sannolikt att du lyckas nå dina mål. Och för det andra, låt oss säga att du blir kär i någon och erbjuder dem allt, och de avvisar dig. Du har varit en dåre ur en konventionell synvinkel men i verkligheten har du haft ditt liv och i slutändan är du fortfarande anpassningsbar.

Du har råd att älska och bli avvisad; det är något folk inte helt inser. Men du är stark nog, du är inte ett barn längre. Ditt försvar är baserat på ett barns syn. Men nu när vi är vuxna kan vi hantera nästan alla händelser i livet. Vi behöver inte vara bevakade; och inte för att allt kommer att fungera bra. Det är inte en Pollyannaish-synpunkt. Vi har råd att vara i en situation där det inte fungerar bra eftersom vi fortfarande överlever så länge vi har våra känslor. Vi behöver inga försvar för att klara oss.

FB: Men när vi är sårbara, är vi inte också rädda, oroliga, maktlösa? Känner vi oss inte också svaga?

RF: När vi är sårbara betyder det helt enkelt att vi är kapabla att fullfölja våra mål, önskningar och avsikter, och vi kan hantera konsekvensen på en känslanivå. Och det inkluderar en mängd olika känslor, av vilka några är skrämmande, av vilka några är väldigt glada och spännande – det är ett brett utbud av erfarenheter. Om du lever fullt ut kommer det att finnas mycket glädje och en viss smärta också. Så vi försöker inte skydda oss mot känslor. Vad jag säger är att du har råd att känna och, i ett känsloläge, är du bättre i stånd att hantera ditt liv effektivt.

FB: Jag har hört dig säga att nyckeln till att vara sårbar är en vilja att tolerera känslomässig smärta, i jakten på ditt liv...

RF: ...såväl som glädje, såväl som positiva saker, och kärlek också. Alla kräver sårbarhet. Människor har svårt att tolerera kärlek, de tenderar att trycka undan den och reglera avståndet mellan sig själva och andra människor. Det är en del av deras försvar. På så sätt riskerar de inte lika mycket känslomässigt; de är inte villiga att bli sårade igen. Men det fungerar aldrig och i slutändan kommer de att bli sårade i kärleksrelationer, av förlusten av sina nära och kära.

FB: I vilken utsträckning innebär det att vara sårbar att nå ut till andra, be folk om hjälp, att få stöd av andra snarare än att försöka göra allt på egen hand?

RF: En del av att vara sårbar är att be om vad du vill, uttrycka det rent och direkt, vända sig till andra på lämpligt sätt. Det är inte att vara helt självförsörjande, vilket är vad vi har kritiska röster berätta för oss. De säger åt oss att vara självförsörjande eller pseudooberoende, sådana saker som ' Lita inte på andra människor, du kan inte lita på dem osv.'

Att vara generös som svar på vad någon annan behöver, det är också att vara sårbar, eftersom du kan bli sårad genom att erbjuda vänlighet, tillgivenhet eller kärlek. Människor blir ofta sårade av att nå ut till andra och genom att vara generösa och ge. Så att vara sårbar är att vara villig att bli sårad, oavsett hur, genom att be om eller genom att erbjuda kärlek och tillgivenhet.

Jag anser att sårbarhet är helt öppen för upplevelsen av att leva. Ett huvudmål i mitt terapeutiska tillvägagångssätt är att hjälpa klienter att leva vuxna, autonoma, äventyrliga liv och uppleva hela spektrumet av sina känslor.