Vi kan peka finger i efterdyningarna av Sandy Hook. Det är vapnen, NRA, politikerna, de våldsamma videospelen, Aspergers eller skolsäkerhet. Sammanfattningsvis är det ett mänskligt problem! Som samhälle har vi gått bort från att tänka, känna och vara i samband. Ja det finns sorg, ilska, smärta, besvikelse, frustration, sårad etc. etc. i världen. Det verkar som om vi befinner oss i ett ögonblick i historien där vi medicinerar med droger, arbete, pengar, elektroniska apparater, alkohol, mat och mer. Det är dags att STOPPA och återknyta kontakten med den mänskliga upplevelsen. Vi verkar ha tappat föreställningarna om medkänsla och acceptans. Ja, som samhälle väcker den nationella debatten frågor om olikhet: homoäktenskap, ras och fördomar. Även om dessa är viktiga, finns det andra typer av skador som händer på skolgården, mellan människor och inom oss själva när vi inte uppfyller våra förväntningar, blir uppsagda eller lider av depression, alkoholism, ätstörningar eller ångest bakom stängda dörrar. Det är dessa frågor som vi har tappat kontakten med.

Som föräldrar och människor är det dags att ompröva vår relation med obekväma känslor. Kan vi bära dem i oss själva? Kan vi bära dem i våra nära och kära, make och barn? Om vi ​​som föräldrar har svårt med detta, hur kan vi då hjälpa våra barn? Tidigare, oavsett om det var kyrkan, arbetande skuldra vid skuldra på gården, utökade familjer, närmare sammansvetsade samhällen, mindre aggression i media (TV, tv-spel) eller mindre tillgång till militära vapen, fanns det inga massakrer som Sandy Hook, Columbine, Virginia Tech eller skjutningar på det offentliga torget som Gabrielle Giffords i Tucson eller på våra samlingsplatser som en biograf i Aurora. I denna tid med arbete, datorer och allmänna affärer finns det mer anonymitet, ensamhet, isolering. Det finns fler timmar som spenderas på Call of Duty, Counter Strike, Halo eller andra våldsamma first person shooter-videospel och vapen tillgängliga som har tidningar som skjuter oändliga kulor. Ja, med den finanspolitiska klippan, ekonomiska svårigheter och kampen för att få pengarna att gå ihop är stressen ännu högre. Det är därför viktigt i denna tid att gå från isolering, tystnad och hemlighet när man är i nöd. Vår väg framåt är mer anslutning, inte mindre, fördjupning, att inte undvika och gå mot medkänsla och acceptans.

Det har alltid funnits smärtsamma/obehagliga känslor. Denna massaker på oskyldiga grundskolebarn är en uppmaning till handling. Låt oss inte fastna i politisk retorik. Låt oss istället ta oss tid att titta på vårt samhälle, våra barn vårt hemliv och oss själva. Pratar vi med våra barn om smärtsamma känslor? Hur agerar vi, behandlar andra och svarar på smärta, ångest och sorg? Undviker eller pekar vi fingrar och säger att problemet ligger hos andra? Om så är fallet, vad är det som gör oss så obekväma? Det är dags att titta in i oss själva för att lära oss hur vi kan nå ut för att få hjälp och stöd och i sin tur nå ut och stötta någon annan som har ont. Smärtsamma känslor är en del av att leva men lämnas i mörkret kan de vara destruktiva. Om du är rädd, orolig, ledsen eller ensam är det dags att nå ut till familj, vänner, religiösa institutioner eller andra stödjande grupper för att bygga upp gemenskap igen. Om dina barn är rädda, oroliga, ledsna eller ensamma, nå ut till dem eller hjälp dem att hitta resurser i samhället som kan vara med dem. Vissa svar kan komma från Washington eller regeringen, men makten att göra förändringar nu ligger i vårt samhälle och i oss själva. Vi har alla känslor och vi måste alla lära oss om dem. Det är dags att samlas, vara närvarande och ha utrymme för hela spektrumet av känslor som är den mänskliga upplevelsen.