Den senaste tiden verkar det ha varit en hel del debatt om huruvida ett sjölejon räddade mitt liv eller inte efter att jag hoppade från Golden Gate-bron i ett försök att avsluta mitt liv. För att vara tydlig, det finns ett stort antal reportrar och spekulanter som har hävdat att det verkligen var en säl... och till och med de som har hävdat att det inte fanns något annat än jag i det vattnet och att jag på något sätt kunde rädda mig själv. Jag vet dock att det var ett sjölejon och det är ingen statistisk anomali. Marina djur (delfiner, sjölejon) och andra varelser har hjälpt till att rädda människor och andra djur från farliga situationer över hela världen.

Här är fakta: den 25 september 2000 på grund av bipolär sjukdom och allvarlig psykos hoppade jag av Golden Gate-bron. Jag var nitton år och efter att ha lämnat Bron var min första tanke att jag hade gjort ett fruktansvärt misstag.

Mirakulöst nog överlevde jag – och trots mina svåra skador kunde jag nå vattenytan. När jag dök upp igen guppade jag upp och ner i det kyliga vattnet som omgav mig. Sedan, något som borstades av mina ben, fruktade jag att det var en haj som kom för att sluka mig hel. Jag försökte slå den med tanke på att den kunde bita mig. Men detta marina djur (vad det än var) cirklade bara under mig och stötte mig.

Ja, det kan vara svårt för den genomsnittlige skeptikern att tro, men ta inte mitt ord för det... Ring de gamla producenterna och personalen på ABC:s 'Primetime with John Quinones.' Du förstår, jag visste inte att varelsen var ett sjölejon, inte en haj förrän jag var med i den showen på grund av mitt arbete med att förebygga självmord och mental hälsa.

Många tittares e-postmeddelanden strömmade in till ABC och en av dem var från en man som heter Morgan. Han skrev:

Kevin, jag är så glad att du lever eftersom jag stod mindre än två fot ifrån dig när du hoppade... Och det var förresten inte en haj (som du nämnde i tv-programmet) det var ett sjölejon och jag har bilder.

Jag tog genast ner hans mejladress och telefonnummer. Jag ringde Morgan och jag frågade om han skulle maila mig bilderna han tog. Han var tvungen. Problemet, jag gav honom omedvetet min fars e-postadress. Min pappa var inte beredd på, och han skulle aldrig gärna vilja se vad som kom fram till hans inkorg. Han öppnade sin e-post, klickade på en knapp och en bild dök upp från fågelperspektiv av min nästan livlösa kropp som låg på toppen av ett cirkulerande sjölejon. Bilden var grotesk, morbid och ändå samtidigt vacker.

Min far var ett känslomässigt vrak och han föll nästan ur stolen. När han komponerade sig visade han mig bilden och tillsammans kom vi överens om att ingen fick se den. Med ett knapptryck var det borta.

Till de som läser detta säger jag tro det eller ej, det är helt upp till dig. Jag vet sanningen, och i det här fallet och det är allt som betyder något.