Personen som höll detta föredrag på en American Foundation for Suicide Prevention Out of the Darkness Walk denna höst har bett att platsen för promenaden och hennes namn ska undanhållas för att inte orsaka någon känslomässig skada på andra familjemedlemmar som befinner sig på olika punkter i återhämtnings- och läkningsprocessen.

Hej alla och tack för att ni kom idag och deltog i vår Out of the Darkness-vandring.

Jag måste erkänna att det är svårt för mig att stå här framför er alla. Inte för att jag skäms eller skäms eller inte är tillräckligt stark utan bara för att jag är en privatperson. Det är bara min natur. Jag är en lyssnare. jag är en do’er. Jag skulle hellre hjälpa dig med dina problem än att prata med dig om mina. Jag vill hellre samla in pengar bakom kulisserna än att stå här inför alla. Och jag är också en gråter, så jag är säker på att jag kommer att göra det idag också! Jag gråter när en sångare blir utvald på The Voice, så jag föreställer mig att jag kommer att gråta idag!

Jag skulle vilja börja idag med ett citat från Dr Maya Angelou som har stor betydelse för mig. 'Det finns ingen större plåga än att bära en oberättad historia inom dig'.

Så idag delar jag med mig av min historia. Jag är här för att hedra mina nära och kära som jag har förlorat i självmord. Jag kommer inte att backa från den obestridliga smärtan av min erfarenhet eftersom jag vet att så många av er har känt samma smärta.

1995 förlorade min svåger sin kamp mot depression och dog av självmord. Han var bara 34 år gammal. Han var min mans yngre bror. Vi träffades första gången när min man och jag började dejta på gymnasiet. Den här lilla killen som skulle bli min blivande svåger var bara 11 år då.

När han dog lämnade han efter sig så många människor som älskade honom högt, framför allt fyra barn som kallade honom pappa. Den yngsta var bara 6 år gammal när han dog.

Hans död startade vår familj på en bana som fortsätter att påverka oss idag. Hans yngsta barn blev en viktig del av vår närmaste familj. Även om vi bodde i olika stater tillbringade vi somrar och semester tillsammans. Min dotter älskade henne som en syster. Hon älskade min man även om det var svårt för henne ibland eftersom han såg ut och lät så mycket som hennes pappa. Och det var ofta svårt för oss också eftersom hon såg ut och lät så mycket som sin pappa.

2012 förlorade min systerdotter också sin kamp mot depression och dog av självmord. Hon var bara 23 år gammal. Hon lämnade efter sig samma familjemedlemmar som hade sörjt hennes pappas död 17 år tidigare.

Redan 1995, när min familj gick till sin kyrka för att få tröst och stöd, fick de höra att kyrkan var ledsen över deras förlust men de måste acceptera att deras son inte skulle komma till himlen på grund av hans dödssätt.

2012, när vi letade efter en begravningsbyrå för att ta emot min systerdotters kropp, blev vi avvisade innan vi hittade en som skulle ta emot henne och hålla hennes minnesstund. Varför? För att hon var ett självmord. De ville inte ha 'stigmatisering' av ett självmord i samband med deras anläggningar.

2014, när Robin Williams dog av självmord, var vårt samhälle vittne till många rubriker där folk bedömde honom som 'egoistisk' och 'svag'.

Jag talar till det här för att det är chockerande för mig att även om så mycket som förändrats på 19 år sedan jag började denna personliga resa, så måste mycket fortfarande göras.

Vad har jag lärt mig på 19 år? Jag har fått veta att mina familjemedlemmar var sjuka. De hade en hjärnsjukdom som kallas klinisk depression.

Och det är min uppfattning att de båda dog av en obehandlad hjärnsjukdom, på samma sätt som om de dog av en obehandlad sjukdom i något annat större organ.

Jag är här idag för att stödja American Foundation for Suicide Prevention när vi samlar in pengar till forskning, utbildning och förebyggande initiativ utformade för att minska förlusten av liv till följd av självmord.

1995 när min svåger dog var AFSP i sin linda. Före AFSP fanns det ingen nationell icke-vinstdrivande organisation dedikerad till att förstå och förebygga självmord genom forskning, utbildning och opinionsbildning.

Vikten av AFSP:s uppdrag har aldrig varit större och inte heller vårt arbete mer angeläget.

Och så avslutningsvis, medan jag är en lyssnare, en do'er och en bakom kulisserna  hjälpare – är jag viktigast av allt en familjeöverlevande som är engagerad i att stödja AFSP:s mål att förebygga självmord. Mina familjemedlemmars självmordsdöd är en del av min livshistoria. Och min livshistoria kommer inte att förbli oberättad.